Anglomani, en besatthet av det engelska, leder till hamstrande av fakta. Som att vraket Jeffrey Bernard greps på en klubb grundad av en bror till Stephen Tennant, vars vän, Edith Sitwell, stickade strumpor åt Alec Guinness, vars mentor, John Gielgud, svärmade med James Lees-Milne, som hjälpte fascistledaren Sir Oswald Mosley, gift med Diana Mitford, dyrkad av Evelyn Waugh, vars son Auberon stämdes av Sir James Goldsmith, spelkamrat med Alan Clark, vars styvmor hade rötter i Kenya, där Jock Delves Broughton åtalades för mord på Lord Erroll, vars dotter gifte sig med Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, som hjälpte Hugh Massingberd, vars idol, Anthony Powell, valde psalmerna på George Orwells begravning.
Döda vita män är en bok om 1900-talets England, speglat genom dessa märkliga personer.

Jag vet inte vad de har i vattnet därborta på de brittiska öarna, men något måste det vara, ty få andra länder kan väl uppvisa så fantastiska excentriker. Om sådana, främst med adelskap och märkligt kärleksliv, handlar Döda vita män; män som sir Alec Guinness, en stor skådespelare som man numera främst kommer ihåg för en roll han avskydde, sir Oswald Mosley, det brittiska fascistpartiets ledare, Jeffrey Bernard, alkoholist, misantrop och stilist, eller Hugh Massingberd, förnyare av dödsrunan.

Det är en intressant samling människor som Hakelius grävt fram; en del okända för icke-anglofiler (som Bernard), ett par halvdoldisar ur historien (Mosley), och så ett par tämligen välkända personer (George Orwell); på kort utrymme presenteras de alla med sina excentriciteter – som Alan Clark, konservativ politiker som kallade sig själv nazist (vad det verkar i huvudsak för att provocera), eller James Goldsmiths sätt att hålla hov med exhustru, hustru och älskarinna.

Min favorit är sir Iain Moncreiffe of that Ilk; från en urgammal skotsk ätt (efternamnet meddelar att han var en Moncreiffe of Moncreiffe), mästersnobb och expert på släktforskning, begåvad med tillräcklig självironi för att ursäkta nästan vad som helst. Han var en slags samlare av kuriositeter; när han skrev en släkts historia letade han främst efter de mest underliga medlemmarna, inte nödvändigtvis de viktigaste, men de roligaste. Dessutom, som sagt, mästersnobb, mer av rykte än riktig övertygelse: han ansåg att aristokratin borde bevaras för att de gjorde världen lite roligare, ett argument man önskar kunde beaktas lite oftare.

Döda vita män är kanske inte speciellt djupt och kommer knappast förändra världen, men det är en intressant bok, för alla som är intresserade av den mänskliga naturens alla tänkbara skepnader. ( )