Lars-Gunnar Andersson

The title of this book, Bad Language, correctly indicates that it is about language use (especially of English), which is, or is considered by some to be, in some sense bad. If you pick it up in the hope of reading yet another rant about the decline of standards, you will be disappointed. On the contrary, Lars-Gunnar Anderson and Peter Trudgill, who are professional linguists, state in the Introduction: "It is our hope that, after reading this book, at least some people will not be as harsh in their linguistic judgements as they have been.". But also, they aim to help people recognise situations where certain language forms are inappropriate or inadvisable, and so keep out of trouble, while encouraging them to deploy their full expressive range in appropriate circumstances.

The kind of bad language discussed is mostly vocabulary. Non-standard verb forms feature to some extent (e.g. done for did), including non-standard negation (e.g. ain't and double negatives), and there is a chapter which discusses grammatical matters such as clause-final prepositions. The first and last couple of chapters are rather general and the chapters in the middle more specific, covering swearing, slang, filler words, the grammatical proficiency of native speakers, accent, and language change.

The book is written in a clear, easily understood style using rather short sentences with rather little nesting of clauses. Here is a sample paragraph:
"The creative aspect of slang is important. The point of slang words is often to be startling, amusing or shocking. Something must be done to make them stand out against the other, more ordinary lexical items."
but this is perhaps more typical:
"When speakers use slang words, they are often aware that they are doing so. When we speak, we concentrate on finding the right strategy for presenting the content we want to communicate. Words with primarily grammatical function come without effort — only foreigners worry about a, an, the and words like that. The important thing for the native speaker is to find the right words which will give precisely the intended meaning. Slang words, however, can be important for finding precision in expression, rather than in content."

I must admit that I found it rather difficult to stick to reading this book. Partly, I think, the style is in parts just too simple for my tastes, but more important is that most of the material was already familiar to me and I largely share the authors' views, so I am not really part of the intended audience. Certainly there are plenty of people who might benefit from reading such a book rather than, for example, rereading Strunk and White.… (meer)

Språk berör, och upprör. Detta blir inte minst tydligt om man betraktar ett forum för frågor och svar om språket; väldigt många av dem ser ut ungefär som följande: »Jag ser att man/ungdomar säger si/skriver så. Detta kan väl ändå inte anses vara korrekt svenska?«, varpå svaret från språkvetaren allt som oftast lyder »Jo, denna betydelse sprider sig, och finns belagd hos Strindberg, så den är nog inte så dum«. Ibland sägs det att den är dialektal, eller möjligen talspråklig. Ytterst sällan får frågeställaren det svar den vill ha: »Jo, det är ju självklart att vi inte kan tillåta en sådan förflackning av ärans och hjältarnas språk, och att vi alla tillsammans måste brännmärka de förkättrade kretiner som förhärdar i detta vansinne«. Någon gång får de förvisso medhåll från till och med det liberalaste av håll, men sådant får dock ses som de undantag som bekräftar regeln.

När så radioprogrammet Språket i P1 ger ut en bok med frågor och svar (även den kallad Språket), så blir det såklart en hel del av detta. Och visst, det är en fin och bra princip att inte försöka styra språket mer än vad som behövs för att klara de värsta skären (ett fint exempel, som dock lämnas okommenterat för värre grodor, är en person på SJ som tydligen har titeln›externkommunikationschef‹ , varpå man som utomstående undrar om han sysslar med tågförbindelser utanför Sveriges gränser. Med tanke på språkbruket har personen i vilket fall större ordförråd än språkkänsla), men ibland blir man lite trött när man istället för ett resonemang om huruvida det är lämpligt med ett ord bara får reda på att det blir allt vanligare.

Nå, nu är det inte bara folks inneboende tendenser till språkfascism som på ett stillsamt sätt kväses, det finns även en hel del andra undringar om språket, såsom huruvida ordet ›jobba‹ har med den bibliske Job att göra, varför det finns ett h i ›hjul‹, eller om det är något fel på svenskar som inte kan uttala sch-ljudet i ›schnitzel‹ (svaren är »nej«, »på grund av ett gammalt uttal som förändrats«, respektive »eftersom sådana konstruktioner bara förekommer i låneord är vi ovana vid dem och får därför problem«).

För den som har ett allmänt intresse av språket, eller frågor som man misstänker inte är alltför ovanliga, är det här således helt rätt bok. Den som vill ha ammunition att använda mot den förslappade ungdomen, eller är i behov av mer heltäckande utredningar, bör dock vända sig någon annanstans.… (meer)

Denna lilla bok erbjuder en kort introduktion till både språksläktskap och -typologi. Andersson ger en bra inblick i olika former av språkklassifikation och de problem som finns. Några överraskningar erbjuds också, t.ex. att svenskan är ett stort och mycket starkt språk enligt internationella sätt att mäta. Fast om man beaktar att det kanske finns 7000 språk och att bara 230 av dem talas av mer än en miljon personer ger det lite perspektiv. Liksom att antalet språk med vilka man kan genomgå utbildning ända upp till universitetsnivå är mycket begränsat. Definitionen av språk har helt enkelt en hel del att göra med politik: "Språk är dialekter med flotta och armé"...

Andersson går också igenom de stora språkfamiljerna och presenterar några av dess särdrag (att vietnamesiskan har sex olika toner skrämmer och imponerar på samma gång..). Boken avslutas med några riktigt underhållande övningar, där den intresserade kan få analysera japansk meningsbyggnad och bruken av affix i swahili.… (meer)