Språk berör, och upprör. Detta blir inte minst tydligt om man betraktar ett forum för frågor och svar om språket; väldigt många av dem ser ut ungefär som följande: »Jag ser att man/ungdomar säger si/skriver så. Detta kan väl ändå inte anses vara korrekt svenska?«, varpå svaret från språkvetaren allt som oftast lyder »Jo, denna betydelse sprider sig, och finns belagd hos Strindberg, så den är nog inte så dum«. Ibland sägs det att den är dialektal, eller möjligen talspråklig. Ytterst sällan får frågeställaren det svar den vill ha: »Jo, det är ju självklart att vi inte kan tillåta en sådan förflackning av ärans och hjältarnas språk, och att vi alla tillsammans måste brännmärka de förkättrade kretiner som förhärdar i detta vansinne«. Någon gång får de förvisso medhåll från till och med det liberalaste av håll, men sådant får dock ses som de undantag som bekräftar regeln.

När så radioprogrammet Språket i P1 ger ut en bok med frågor och svar (även den kallad Språket), så blir det såklart en hel del av detta. Och visst, det är en fin och bra princip att inte försöka styra språket mer än vad som behövs för att klara de värsta skären (ett fint exempel, som dock lämnas okommenterat för värre grodor, är en person på SJ som tydligen har titeln›externkommunikationschef‹ , varpå man som utomstående undrar om han sysslar med tågförbindelser utanför Sveriges gränser. Med tanke på språkbruket har personen i vilket fall större ordförråd än språkkänsla), men ibland blir man lite trött när man istället för ett resonemang om huruvida det är lämpligt med ett ord bara får reda på att det blir allt vanligare.

Nå, nu är det inte bara folks inneboende tendenser till språkfascism som på ett stillsamt sätt kväses, det finns även en hel del andra undringar om språket, såsom huruvida ordet ›jobba‹ har med den bibliske Job att göra, varför det finns ett h i ›hjul‹, eller om det är något fel på svenskar som inte kan uttala sch-ljudet i ›schnitzel‹ (svaren är »nej«, »på grund av ett gammalt uttal som förändrats«, respektive »eftersom sådana konstruktioner bara förekommer i låneord är vi ovana vid dem och får därför problem«).

För den som har ett allmänt intresse av språket, eller frågor som man misstänker inte är alltför ovanliga, är det här således helt rätt bok. Den som vill ha ammunition att använda mot den förslappade ungdomen, eller är i behov av mer heltäckande utredningar, bör dock vända sig någon annanstans. ( )