Var stod Sveriges vagga? Frågan är gammal, infekterad och i botten tämligen ointressant, troligen till och med felställd. Länder är inte saker som uppstår på en plats för att sedan växa fram, och beroende på vad man fokuserar på och hur man definierar »Sverige« kan man få helt olika svar. Sådan bekymrar dock inte Mats G. Larsson, ty han vet svaret: Sveriges vagga stod i Uppland, någon gång under romersk järnålder eller vendeltid, och sedan växte det unga Sverige (eller snarare sveaväldet) likt en bakteriekoloni ut från denna centralort, med våld inlämmandes andra gamla centralorter, tills det någon gång vid övergången mellan vikingatid och medeltid var i stort sett färdigt, varefter man kunde ta en paus och roa sig med att inbördes strida om vem som skulle få kalla sig sveakung. Sedan får historiker tycka vad de vill.

Detta är i alla fall den bild som ges i Färder till Sveriges födelse, samlande de tidigare verken Svitjod: Resor till Sveriges ursprung och Götarnas riken: Upptäcksfärder till Sveriges enande. Förutom varianterna på »ursprung« bör resandet noteras: mycket av berättandet är uppbyggt kring att Larsson tar sig någonstans, knatar runt lite i landskapet, och upptäcker hur det var förr, när de överlägsna svearna levde – ett upplägg som i all sin hybris direkt skulle ha fallit platt till marken om inte det vore för att Larsson faktiskt är en kapabel skribent, bättre än många andra som författar populärhistoriska verk. Speciellt duktig är han när någon antik auktoritets mödor skall skildras; hans skildring av Tacitus vedermödor i det stökiga Rom som sitter och skriver om barbarer långt i norr hör till de starkaste öppningar jag sett i genren.

Tyvärr är ju inte flyhänthet med pennan någon garanti för tillförlitlighet, och Larssons tro att Sveriges födelse är en linjär, okomplicerad historia om modiga svear som åker runt på båtar och kräver skatt och grundar kolonier är snarast en återgång till den pre-Weibullska historievetenskapen, då isländska sagor, runstenar, gravhögar och socialdarwinism blandades ihop till något som idag smakar lite väl mycket som unket härskarfolktänk. Larsson försöker i viss mån dölja denna smak genom att krydda med ortsnamnsforskning, men detta hjälper föga: även om den västgötaskola han då och då förlöjligar (välförtjänt: att utforska forntiden medelst pendlar låter mer som Tintin än trovärdig arkeologi) är ensidig och enfaldig så är det knappast skäl nog att ta lika ensidig ställning för att allting stammar från Uppland.

Men, låt oss vara generösa: i den första delen, Färder till Sveriges födelse, så håller han sig åtminstone mestadels i svearnas hemtrakter och är därmed lite mindre outhärdlig, och att trakterna kring Gamla Uppsala var en framstående ort under lång tid går knappast att förneka. Problemet är bara att detta inte innebär att den kontinuitet som till exempel Ynglingatal ger sken måste vara sann: det går lika bra att tänka sig en motsvarighet till det medeltida Rom, prestigefyllt på grund av ålder och hävd, men likväl ett hopplöst bakvatten i andra avseenden, igånghållet endast av den påvliga kurian. Överhuvudtaget tycks Larsson vara beredd att läsa källor utifrån sina syften: om de stöder hans hypotes är det ett bevis på att de stämmer, oavsett om »hyperkritiska« historiker skulle underkänna dem som godtagbara källor. Detta är synd, för i andra stycken, speciellt i första boken, så gör han ett välbalanserat intryck: när han reder ut den för svearnas överlägsenhet tämligen likgiltiga frågan om vilka Beowulfs geater var erkänner han tämligen utan omsvep att det inte går att få ett ordentligt svar.

Ibland leder detta bändande av källor till skojiga resultat: i första boken hävdar han att götarna inte syns i gamla källor emedan de var landbundna, för att sedan inleda den andra med att meddela att de minsann nämns av Ptolemaios! Senare leds han in på svårigheter av sin ortnamnsforskning, då svealändska namn dyker upp i Ätrans översta lopp – och hur få dit en koloni svear, när Ätrans nedre lopp bevisligen var danskt område? Tja, inte mycket att göra: de fick ro förbi danskarna, för längst upp i Ätran skall de ju, och som de raska gossar de ju var måste det säkerligen ha gått för sig. Bättre exempel på den allt genomsyrande oviljan att tro på eller ens överväga andra förklaringar än de krigiskt skattpåläggande – såsom slump eller andra typer av anknytningar – kan knappast ges. ( )