I dessa dagar av våldtäktsmän och polismördare kan det kännas rätt skönt att påminnas om att Sveriges genom tiderna troligen mest kände brottsling bara var en simpel tjuv, därtill en med enligt honom själv med en liten aning anständighet: »[stjäl aldrig] från de fattiga utom i högsta nödfall«, »tag aldrig något med våld« samt »överlasta dig aldrig med starka drycker«: kanske inte så mycket, och kanske mer en strategi för att klara sig undan lagens korta arm än en starkt känd moral, men nog bättre än ingenting alls. Om dessa maximers inympande vid ett fängelsebesök, samt stöldturnéer, diverse kupper och galanta äventyr, står att läsa i Lasse-Majas besynnerliga öden, som utger sig för att vara författade av tjuven själv, vilket nog kan stämma.

Däri får man också lära sig hur han först klädde sig i kvinnoklänning när han var på flykt, och hur han lärde sig nyttja denna och ett fagert yttre för att nästla sig in i hushåll eller bli antagen som fästmö av diverse unga män – samt hur han när han blev antastad lärde mindre försiktiga unga män att veta hut. För det mesta går det honom någorlunda väl: de riktigt stora kupperna vill sig aldrig riktigt, men mindre stölder tycks aldrig ha vållat några mer kännbara problem, även om han ständigt måste vakta sig för förräderi och därför försöker muta sin omgivning till att hålla tyst, vilket sällan lyckas.

Det är många roller som skall spelas, ibland med dråpligt resultat; han måste handskas med unga män som inte inser vem den unga damen är, kvinnor som inser detta och därför gärna delar sängkammare med henne, folk han möter i en utstyrsel när de är vana att se honom i en annan, lurade poliser, hjälpsamma men försupna tjuvar, tjallare och horor. Hela tiden förefaller Lasse-Maja som något bättre än sin omgivning, vilket väl får ursäktas som tillhörandes en författares rättigheter. Välberättat är det i vilket fall, även om måhända sanningen någon gång hamnat i kläm. ( )